Jag har en strategi för att orka leva med min konstnärssjäl. Den där rastlösheten och det inre tvånget att andra måste lyssna på vad jag säger, eftersom jag inbillat mig att jag har något att tillföra världen. Det är något sjukt med att känna ångest inför oförmågan att slutföra bra idéer. Hela jag är en konstant brainstorming. Det är så mycket som med lite tid och arbete skulle kunna tjänstgöra som mitt kreativa imperium. Istället blir det platt fall. Jag går alltid runt och är arg på mig själv för att jag slösar bort det enda som ger mig tillfredställelse, om än så flyktig.
I min gamla telefon som jag nu har kasserat fanns en liten lista på vad jag väntade mig få ut av livet. Jag ska återskapa den nu för att börja någonstans:
Besöka alla världsdelar
Gifta mig (check)
Ha en utställning och vernissage med bara mina egna tavlor
Få ett barn till
Skriva en bok
Det känns ju rent spontant som att det bör gå att genomföra utan större problem. Min vision är att jag jobbar något år med att säga "ja, varsågod" och sedan blir på tjocken, startar en skojig blogg och en egen youtubekanal, samt målar ihop till en utställning som får standing ovations från tung press...
Worst case scenario: Jag blir fet, mår illa, tappar livslusten och lägger ner måleriet till förmån för Days of our lives och ost. All konst föds ur lidande. Men nu är jag bannemej gift i alla fall. Och det är gött som körv.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar