Min egen religion

Jag är jättejättejätteandlig.

Jag är inte kristen. Det har jag förstått. Jag har grundligt prövat Jesus och det har av denna prövning framkommit att han är en lika god kålsupare som exempelvis Buddha.

Men jag är hemskt troende. Jättetroende. Men jag är inte religiös. Jag tror inte på regler. Jag tror inte på en överhetens Gud. En förmyndare. En åklagare eller en jury. Vad tror jag då?

Det är enkelt. Jag har frikostigt stulit citat under livets gång utan att bemöda mig att lägga källan bakom på minnet. Men som Picasso sa: "Bad artists imitate, great artists steal." Vi kan väl anta att det är lite Ghandi, lite Einstein osv. Inte fan är det väl några kvinnor i alla fall. Nåväl, en trosförklaring:

Sanningen gjordes med många dörrar, för att välkomna varje troende som knackar på dem.

Vänta inte på domedagen, den inträffar varje dag.

Himlen och helvetet är inga platser dit man färdas, de finns redan inom varje människa.

Du kan leva ditt liv på två sätt. Som om allting är ett mirakel, eller som om ingenting är ett mirakel.

Ingen behöver vänta en enda sekund på att börja förbättra världen.

En människa med mod är en majoritet.


Och så det som jag själv hävdar är mitt ledord: "Man kommer ingen vart förrän man slutar att förställa sig själv". Det har jag fan kommit på själv, det kanske inte låter så sofistikerat, men det är åtminstone väl prövat. Av mig.

Har man lärt sig tidigt att man är lite annorlunda och att det alls inte passar sig är det lätt att försöka ändra på sig själv. Just för att ändra folks inställning till en och på så sätt bli kvitt problemet. Det är helt fel. Det man istället bör förstå är att majoriteten är lite dum i huvudet. Det är de som inte passar in.

Livet i samhället går på många sätt ut på att förminska människor. Bestämma åt dem vad som passar sig och inte. Visa på en enda väg att gå. En form att stöpas i. Det är för jävligt. Det är något vackert att vara motvals. Att vara tvärtom. Att lyssna på sig själv och att våga vara den enda som inte håller med. Om man nu inte gör det.

Det finns bara en enda jävla regel i livet. Jesus har fått ta mycket cred för detta, men det var Konfucius, 500 år före Jesus, som kom på det smarta att "behandla andra som du själv vill bli behandlad".

En sak ska jag lära mina barn. Det är att ifrågasätta precis allting som inte känns helt klockrent. Det finns nämligen ingen överhet. Det finns ingen som har bestämt vad som gäller. Ingen Gud, ingen lärare, ingen politiker, vet bättre än du själv enbart för att den kallar sig Gud, lärare eller politiker. Det kan lika gärna vara en idiot.

Och att det skulle finnas vuxna människor, något slags gräns där folk slutar vara barn och börjar vara vuxna (och därmed bättre vetande) det finns inte heller. Det finns bara folk. Och de flesta är idioter. De vet det emellertid inte, kanske har vissa potential att en dag utvecklas, men tillsvidare är de idioter. En del är snälla, många tror att de är snälla, en del vill inte vara snälla. Det viktigaste är att vara snäll mot dem.

Och att inte låtsas om att de är idioter förrän de förtjänar att veta det.