Idag är dagen jag söker till högskolan. Bara sådär. Mäktar icke att dröja kvar i detta intellektuella vakuum och känna mina hjärnceller sakta förtvina. Därför gott folk, god person i bästa fall (det är ju inte många fler som läser den här höglitterära prisbelönta bloggen) ber jag nu er/dig att hålla eder tumme, eller ja, tummar för den delen (man har ju fan två var i alla fall) för att jag ska komma in eller inte komma in.
Jag vet nämligen inte alls om det är meningen att jag ska komma in. Jag har blivit så konstig och börjat tro på ödet och sån skit. Inte på riktigt, men ändå till en viss grad. Kanske jag ska börja spotta tre gånger över vänster axel också när jag ser en svart katt gå över vägen. Eller en svart man. Jag har alltid varit ett stort fan av konstig stämning.
Även är jag fast övertygad om att man lätt kan odla fram en svårbehandlad paranoia. Jag märker att ju mer jag kontemplerar över framtidens möjligheter eller omöjligheter, desto mer vrider sig mitt sinne.
Ofta upplever jag att min mentala hälsa bäst skulle beskrivas av olika motiv i Dalí-målningar... Typ att jag är en sån där fet elefant med skitlånga pinniga ben. Vet dock inte varför, men jag känner att jag identifierar mig med dem utan större besvär. Man behöver väl inte kunna förklara allting heller. Det är en allmän missuppfattning.
Så. Antingen kommer jag in. Eller inte. Antingen blir det bra. Eller skit. Ack ja.
Oavsett vilket måste jag medge att det finns ett visst underhållningsvärde i att leva. Rätt var det är så dör man bara knall fall och det är ju intressant hur man tycks gå omkring och ängsla sig över petitesser i det läget.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar